Gustaf Fröding föddes 1860, på en herrgård utanför Karlstad. Han dog 1911.
Tidiga verk
Uppväxthemmet var musikaliskt och redan under sin utbildningstid ägnade Gustaf Fröding så mycket tid åt litteraturen att det aldrig blev någon examen från universitetet i Uppsala, där han börjat efter studenten. 1891 kom debutboken, en diktsamling som hette Guitarr och dragharmonika. Han hade dragit dig för att ge ut den, men redan från debuten blev han uppskattad bland både kritiker och läsare.
Senare verk
Från och med 1886 arbetade Gustaf Fröding på Karlstadstidningen, där han bland annat skrev recensioner och kåserier. Han tillhörde redaktionen fram till 1896, även om han var borta en del perioder på grund av sjukdom.
Efter debuten kom diktsamlingarna Nya dikter, 1894, och Stänk och flikar, 1896. Han skrev också en del prosa och några mindre dikthäften senare. En del av de kåserier han skrev för Karlstadstidningen samlades och gavs ut även i bokform.
Psykisk ohälsa
Gustaf Fröding var under långa perioder på olika vårdinrättningar, på grund av psykisk ohälsa. Det är oklart vad han egentligen hade för diagnos, men uppväxten antas ha varit dysfunktionell och det 
sociala arvet kan ha varit svårt att handskas med. Det fanns mycket sjukdom i familjen. Pappan sägs ha varit melankolisk och mamman hade en sinnessjukdom som var så allvarlig att också hon fick söka vård. Klart är också att han dog av följder av alkoholism och diabetes. Tolkat med dagens ögon är ju alkoholism en beroendesjukdom som kan vara nog så svår att leva med. Alkoholismen var också en av anledningarna till att han i perioder behövde vårdas på olika hem.
Andlighet
Under sjukdomsperioderna tog esoteriska tankar och visioner form. Inspirerad av olika författare, filosofer och andliga ledare utvecklade han en altruism med kärlek till allt levande. Diktandet påverkades av andligheten, den livsfilosofi som han själv kallade livsharmoni. De andliga inslagen blev allt starkare under senare delen av hans liv och han blev allt mer intresserad av mystik och religion.
Poesi på värmländska och rikssvenska
Fröding skrev en del dikter på värmländska dialekter, men det allra mesta skrevs på rikssvenska. Värmländska uttryck letade sig ändå in ibland och många förknippar författaren med värmländska, kanske inte minst efter gruppen Sven-Ingvars skiva Sven-Ingvars i Frödingland, där de spelat in tonsättningar av hans dikter.