Esaias Tegnér föddes 1782 och dog 1846. Han var son till en präst och blev själv professor i estetik och grekiska vid Lunds universitet, och Växjö stifts biskop från 1824. Han var dessutom ledamot av Svenska Akademien från 1819.

Tidigt diktande

Esaias Tegnér roades redan som ung av att skriva rim, vilket han menade gav honom en språkligt teknisk färdighet. Han försökte tidigt att vinna olika utmärkelser och priser, och skickade in sina dikter bland annat till Svenska Akademiens tävlingar. Där fick han inget napp, men Göteborgs Vetenskaps och vitterhetssamhälle belönade honom både 1802 och 1804 för dikter han skrivit.

Fortsatt skrivande

Esaias Tegnér blev efterhand allt mer påverkad av tyskt tänkande och diktande. Under början av 1810-talet nådde han framgångar. Han blev professor i estetisk och grekiska, och han vann Svenska Akademiens stora pris 1811. 1812 blev han invald i Götiska förbundet.

Han försökte motstå att ta ställning i tidens litterära strider, vilket slutade med att han kritiserade båda sidor och fick kritik av båda. Han klarade inte att fullt ut att använda romantikens bildspråk och former, utan försökte hitta sitt eget sätt. Trots kritik från olika håll fanns det andra som uppskattade honom. 1819 blev han invald i Svenska Akademien, som var väldigt positiva till hans arbete. Efter det var han både etablerad och upphöjd, även om han även fortsatt blev kritiserad.

1824 blev Esaias Tegnér biskop i Växjö och i arbetet som biskop och sitt arbete som riksdagsman fick skrivandet stå tillbaka. Han blev i de rollerna ofta uppmärksammad för att han hade så bra tal och predikningar.

Slutet av livet

Hårt arbete och perioder med sjukdom gjorde att han under 1840 insjuknade i sinnessjukdom, som han aldrig helt återhämtade sig från. När han dog 1846 sågs han som Sveriges stora skald, även om det mesta han skrivit låg långt tillbaka i tiden.