Gustaf Fröding föddes 1860, på en herrgård utanför Karlstad. Han dog 1911.

Tidiga verk

Uppväxthemmet var musikaliskt och redan under sin utbildningstid ägnade Gustaf Fröding så mycket tid åt litteraturen att det aldrig blev någon examen från universitetet i Uppsala, där han börjat efter studenten. 1891 kom debutboken, en diktsamling som hette Guitarr och dragharmonika. Han hade dragit dig för att ge ut den, men redan från debuten blev han uppskattad bland både kritiker och läsare.

Senare verk

Från och med 1886 arbetade Gustaf Fröding på Karlstadstidningen, där han bland annat skrev recensioner och kåserier. Han tillhörde redaktionen fram till 1896, även om han var borta en del perioder på grund av sjukdom.

Efter debuten kom diktsamlingarna Nya dikter, 1894, och Stänk och flikar, 1896. Han skrev också en del prosa och några mindre dikthäften senare. En del av de kåserier han skrev för Karlstadstidningen samlades och gavs ut även i bokform.

Psykisk ohälsa

Gustaf Fröding var under långa perioder på olika vårdinrättningar, på grund av psykisk ohälsa. Det är oklart vad han egentligen hade för diagnos, men uppväxten antas ha varit dysfunktionell och det sociala arvet kan ha varit svårt att handskas med. Det fanns mycket sjukdom i familjen. Pappan sägs ha varit melankolisk och mamman hade en sinnessjukdom som var så allvarlig att också hon fick söka vård. Klart är också att han dog av följder av alkoholism och diabetes. Tolkat med dagens ögon är ju alkoholism en beroendesjukdom som kan vara nog så svår att leva med. Alkoholismen var också en av anledningarna till att han i perioder behövde vårdas på olika hem.

Andlighet

Under sjukdomsperioderna tog esoteriska tankar och visioner form. Inspirerad av olika författare, filosofer och andliga ledare utvecklade han en altruism med kärlek till allt levande. Diktandet påverkades av andligheten, den livsfilosofi som han själv kallade livsharmoni. De andliga inslagen blev allt starkare under senare delen av hans liv och han blev allt mer intresserad av mystik och religion.

Poesi på värmländska och rikssvenska

Fröding skrev en del dikter på värmländska dialekter, men det allra mesta skrevs på rikssvenska. Värmländska uttryck letade sig ändå in ibland och många förknippar författaren med värmländska, kanske inte minst efter gruppen Sven-Ingvars skiva Sven-Ingvars i Frödingland, där de spelat in tonsättningar av hans dikter.

Esaias Tegnér föddes 1782 och dog 1846. Han var son till en präst och blev själv professor i estetik och grekiska vid Lunds universitet, och Växjö stifts biskop från 1824. Han var dessutom ledamot av Svenska Akademien från 1819.

Tidigt diktande

Esaias Tegnér roades redan som ung av att skriva rim, vilket han menade gav honom en språkligt teknisk färdighet. Han försökte tidigt att vinna olika utmärkelser och priser, och skickade in sina dikter bland annat till Svenska Akademiens tävlingar. Där fick han inget napp, men Göteborgs Vetenskaps och vitterhetssamhälle belönade honom både 1802 och 1804 för dikter han skrivit.

Fortsatt skrivande

Esaias Tegnér blev efterhand allt mer påverkad av tyskt tänkande och diktande. Under början av 1810-talet nådde han framgångar. Han blev professor i estetisk och grekiska, och han vann Svenska Akademiens stora pris 1811. 1812 blev han invald i Götiska förbundet.

Han försökte motstå att ta ställning i tidens litterära strider, vilket slutade med att han kritiserade båda sidor och fick kritik av båda. Han klarade inte att fullt ut att använda romantikens bildspråk och former, utan försökte hitta sitt eget sätt. Trots kritik från olika håll fanns det andra som uppskattade honom. 1819 blev han invald i Svenska Akademien, som var väldigt positiva till hans arbete. Efter det var han både etablerad och upphöjd, även om han även fortsatt blev kritiserad.

1824 blev Esaias Tegnér biskop i Växjö och i arbetet som biskop och sitt arbete som riksdagsman fick skrivandet stå tillbaka. Han blev i de rollerna ofta uppmärksammad för att han hade så bra tal och predikningar.

Slutet av livet

Hårt arbete och perioder med sjukdom gjorde att han under 1840 insjuknade i sinnessjukdom, som han aldrig helt återhämtade sig från. När han dog 1846 sågs han som Sveriges stora skald, även om det mesta han skrivit låg långt tillbaka i tiden.